MENY
Det bästa med att jag fick reda på mina diagnoser var att jag förstod att jag inte var dum ihuvudet.
Det var för något år sen när min kusin fick veta att han hade adhd jag blev så väldigt insatt i att jag ville dela med mig av hur jag hade det och hur man känner å tänker när vissa saker händer.
Men något jag hade förträngt var hur jag var när jag var mindre. Tills min mamma berätta hur jag ifråga satte var och varannan kväll varför jag levde, varför jag föddes och att jag sa att jag ville dö. Jag vet det var hemskt att jag tänkte så, men just där och så fatta jag inte vad jag gjorde i världen.
Jag kände mig bara ivägen och jobbig för jag förstod väldigt sällan varför folk blev arga och irriterade på mig, så jag kände mig bara ivägen och trodde världen skulle bli bättre utan mig.
Denna ångest var så jobbig för de börja alltid med dessa frågor och tankar och slutande med att jag låg och grät med tryck över bröstet i mammas famn kl 1på natten på soffan i vardagsrummet.
Allt detta släppte sommaren till sexan när jag fick veta att jag hade ADD och Asperger. Fick bra medicinering som hjälpte mig väldigt bra och hjäper mig än idag! Men självklar första året var kanske att jag hade ångest en gång i månaden, från att jag hade det en gång i veckan innan.
Sen efter att jag i sjuan prata med min mentor på ett utvecklingssamtal om att jag innan varje prov fick ångest, sa hon till mig "det finns alltid om prov så klarar du det inte gör vi det en annan gång" det har hjälpt mig så mycket och det har gjort att jag bara får ångest kanske 3gånger per år och det är långt ifrån så det var innan, jag klarar oftast komma ur ångesten själv.
jag i trean.
1